Nu frodas kunskapen i den öländska myllan

Bland åkrar, men bara några minuter från fastlandet ligger Östra skolan – en nybyggd skola med en redan gedigen historia. Idag skiner höstsolen och barnen leker ute på skolgården.

Årstiden har redan präglat sedumtaket och tillsammans med den varma fasaden, är skolan i harmoni med det kringliggande landskapet. Vi går in och välkomnas av Mattias Mild i entrén, han är utvecklingschef på skolan. Den öländska kalkstenen under våra fötter är hämtad från Mysinge Stenhuggeri, som ligger någon mil från skolan. En ljus träpanel löper från entrén, genom runda hörn och vidare in i matsalen.

Solen strilar in genom matsalens stora fönster. Bord och stolar i svart, grått och rött ackompanjerar det mörka stengolvet. Vi stannar till vid en stor scen med klassiskt röda draperier. Bakom oss börjar några barn rada upp matsalsstolar – en märkbart tyst ommöblering. Nyfiket frågar vi vad som är på gång. ”Vi ska göra en föreställning och den är gratis för alla er, utom Mattias”, säger ett av barnen och de brister alla ut i skratt. Stämningen är varm när vi rör oss genom skolan och Mattias nämnde inledningsvis att ”alla känner alla här”. För en utomstående krävs det inte många minuter och möten för att bekräfta det.

Vi passerar platsen där biblioteket ska ligga. Större delen av skolan är klar, men en ny högstadiedel, ett bibliotek och en idrottshall väntar. Bibliotekets utformning påminner om ett skepp, där en glastäckt förpik bryter ut genom fasaden. Utifrån: en galjonsfigur, inifrån: en läsplats med utsikt över vidsträckta åkrar. Byster av öländska författare ska också få rum, men tills biblioteket är klart, väntar poeterna Erik Stagnelius och Anna Rydstedt på ett fönsterbräde i personalrummet så länge.

I lågstadiedelens korridor går vi förbi de vägghängda kapphyllorna och vidare in i ett arbetsrum för lärare. Skrivborden uppradade längs väggen, men det som utmärker sig är fönstret över skrivborden. Lärarna behöver bara resa sig upp för att få god sikt ut över både kapp- och uppehållsrum. Vi går in i ett av klassrummen, golvet i gul ton och barnens bord och stolar har också gula detaljer. Stolarna har medar för att dämpa ljudnivån och ge naturlig svikt, de är även utrustade med vadderad sits. I varje klassrum finns höj- och sänkbara bord för de som behöver och längst fram i rummet: en handsnickrad kateder, tillverkad på Öland.

På Östra skolan arbetar sig eleverna successivt vidare från lek till lärande. Tryggheten ska kännas överallt och Mattias berättar att det vid varje stadieskifte finns både möjligheter och risker. Skolan är öppen och utformad för att personalen ska kunna ha uppsikt över eleverna. Varje stadium har sin del av lokalen och nu rör vi oss mot delen för mellan- och högstadiet. Vi passerar olika grupprum, med soffor, sittsäckar, bord och stolar i olika konstellationer, vissa en del av korridoren, andra bakom stängda dörrar.

Klassrummen för mellanstadieeleverna har bänkar och stolar med röda detaljer från Atlas-serien. Enskilda läroplatser, men även flexibla som går att gruppera efter behov. Bänkarna har resonansfria lådor som dämpar efterklangen när böcker och annat läggs i, de har också en öppen nätstruktur som gör att damm landar på golvet istället för i bänken. Högstadieklassrummen har stolar på hjul med ergonomisk svikt, bord i biosittning och en stor TV på skoltavlan.

”Barnen sitter mycket på sina stolar under skoltiden och därför tyckte vi det kändes självklart med vadderade sitsar. Visst det finns risk för sabotage, men samtidigt får barnen ta ansvar.” Mattias Mild, utvecklingschef på Östra skolan.

Vi slår oss ned i personalrummet och Mattias får frågan om det är något han är extra stolt över i den nybyggda skolan. ”Otroligt mycket, men mest att den överhuvudtaget står här”, svarar han. Och det är en historia i sig. 2009, på en restaurang i Gdansk sitter Mattias och hans företagspartner Tomas Eriksson, tillsammans har de nästan 40 års erfarenhet av att driva skola. De pratar om den optimala skolan och börjar skissa på en servett hur en sådan skulle se ut. Servetten åker med till Sverige och de tar kontakt med Olle Utterback, arkitekt på Atrio, som förvandlar servetten till en första ritning.

Skolan är tänkt för Kalmar, men lokalpolitikerna tror inte på idéen. Dagar, veckor och månader går, Mattias och Tomas får syn på en artikel i Ölandsbladet: Kommunalrådet skriver att de behöver en ny skola i Färjestaden, men det saknas både kraft och medel. Mattias och Tomas sätter sig i bilen, på väg mot kommunalrådet för att berätta om sin idé. Den är mer än välkommen. På vägen hem stannar de till hos Ny-byggarna, en byggentreprenör i Färjestaden, för att höra om de vill vara med i projektet. Det vill dem. Och resten är öländsk skolhistoria.